EU:s ministerråd planerar att formellt anta sin så kallade "kompromiss" gällande mjukvarupatent-direktivet på måndag den 20 december. Det faktum att enskilda länders kommentarer kring det är mer omfattande än direktivet självt, visar tydligt på hur fullständigt detta beslut saknar uppbackning och demokratisk legitimitet. 

Det holländska parlamentet bad sin regering att fortsättningsvis avstå från att stödja texten från den 18 maj. Istället har det holländska ordförandeskapet använt alla medel tillgängliga för att tvinga oliktänkande, som i våras (maj) ansåg sig vara feltolkade eller vilseledda, att fortsätta stödja den omtvistade texten.

Den polska regeringen publicerade ett officiellt uttalande på sin webbplats under november, där de meddelade att det liggande förslaget inte är tillfredställande. Faktum är att ett möte mellan polska patentverket, FFII och företag såsom Microsoft och Hewlett Packard resulterade i en samfälld enighet att direktivtexten tillåter rena mjukvarupatent och är väldigt otydligt.

Men trots detta har polska representanter, på grund av diplomatiska påtryckningar, fortsatt att bestämt hävda att Polen vill avstå sin röst, och dessutom övertygat polska regeringen att en ändring skulle skada Polen för mycket politiskt. Därmed kommer Polen nu att officiellt stödja en direktivtext de egentligen tycker är skadlig.

Andra länder som är missnöjda med det nuvarande innehållet, men som ändå kommer att rösta för, är Frankrike, Tyskland, Lettland, Ungern och Slovakien. De uttrycker oro angående SMEs, inteoperabilitet, oklara definitioner och uppfyllande av internationalla avtal.

Det holländska ordförandeskapet hävdar att de kommer att tillmötesgå kraven från det holländska parlamentent genom en egen unilateral kommentar. Ironiskt nog är denna kommentar den enda som ovillkorligen stödjer den nuvarande texten, och som till och med säger att syftet med direktivet måste vara att i lag fastslå EPO:s nuvarande praxis.

Jonas Maebe, styrelsemedlem i FFII, kommenterar:

"Den politiska halv-överenskommelsen från maj har utvecklats till en politisk skyldighet att acceptera att man inte är överens. Brinkhorst har gjort allt för att rädda ansiktet, men har satt sig i en situation där hans anseende är lägre än någon annans i den här farsen. I framtiden kanske det är lika bra att USA sänder sina egna representanter till det europeiska ministerrådets möten."

"The political semi-agreement from May evolved into a political
obligation to approve a disagreement. Brinkhorst did everything he could to save face, only to end up in a situation where he is despised more than anyone else in this farce. In the future, maybe it's the US that should send observers to the meetings of the EU Council of Ministers."