Kan man kanske undvika riskerna med mjukvarupatent?

Eolas vs MS är intressant av anledningen att Microsoft's "lösning" på problemet för användarna är script hos kunderna.

Visst blir kunderna då ansvariga för patentintrånget på deras hemsidor (nämner MS ens det?) eftersom koden ligger i deras i html på kundernas datorer, med copyright på sidorna... här sprider vi ut problemet så det blir urvattnat. Lite som att privatkopiering gör oss alla till tjuvar.

Det finns även en annan aspekt som är intressant, att man tolkar avståndet till koden från "tekniken/hårdvaran" som längre om programmet är ett script eller direkt kontrollerat av användaren med instruktioner. Så om open source ska överleva hårdare patentklimat för idéer så behöver man bara dela upp koden och binda dem med script som hanteras på t.ex. en wiki-sajt för olika abstrakta lösningar. Att begreppen kopplar till underliggande, fristående bibliotek gör saken intressant eftersom det är svårare att peka på vem eller vilken del som bryter ett omfattande patent, speciellt om det finns alternativa komponenter i alla led.

Faktum är att en sådan wiki-kod-sajt fungerar lite som IBM's och ABB's tidigare patentprofylax d.v.s. publiceringar av pror-art för att skydda idéer från andra patent. Problemet är att den, liksom de flesta CVS:er där ute, befinner sig utanför teknostrukturen av aktörer som behandlas och anses seriösa eller t.o.m. för komplexa av patentverken. Patentgurun Thörnroth är lite fundersam över detta just nu efter ett långt samtal med Erik Josefsson på SSLUG.

Utöver att metoder och kod är oändligt abstrakt och morfande för informationshantering så kan då även mjukvarupatent verka transendralt, genom alla applikationsområden. Jag vet inte hur jag kan förklara detta med andra ord än att det blir omöjligt att begränsa eller att kontrollera var ett problem börjar eller slutar för både patent och inkräktande kod. Det blir en ordlek där användarens beteende redan är en del av de patenterbara processerna.

Hur begränsar man övergången och begreppsförvirringen, speciellt som det handlar om ständigt nya perspektiv?
Informationsbehandling, för det handlar om beskrivningar, och behandling av information inom ramen för dessa beskrivningar.

Man kan därför med mjukvarupatent uppfinna ett problem (som DOS filsystem med allt för korta filnamn) och ta patent på lösningen (hur man gör om korta namn till långa) och kalla det en teknisk effekt. Precis just så kan all information effektiviseras, utan ansträngning och med patent-monopol som följd. Men med script och abstraktioner kan man åtmistånde visa hur trivialt det är, så det blir fånigt att hävda patentintrång.

Mikaels Pawlos inlägg om problemen med service och "open source"-puritaner kanske kan få en lösning. Om man måste skydda sig mot patent genom att dela upp problem i flera program. För då blir det viktigt att dela upp kod med "open source" som en viktig del av affärsmässiga program. Varför?  För att ingen annan modell ger så effektiv utveckling, kompatibilitet, säkerhet och kunskapsspridning. Problemet med patent på program kommer bryta ned och omforma programutvecklingen och samtidigt ge advokater jobb.